AB STADSHOLMEN

BELYSNINGSPROGRAM

År: 2012
Plats: Stockholm
Betällare:   AB Stadsholmen
Arkitekt: Jacob Hidemark och Idha Övelius
   
   

 

Ett mål i arbetet med detta program var inledningsvis att välja armaturer passande i olika miljöer och områden. Efter att ha inventerat nästan alla av Stadsholmens fastigheter visade det sig att det inte var möjligt.  Med de olika miljöernas starka karaktär och variation riskerade en föreskriven armatur, för ett visst område eller kvarter, att bli helt fel på en gård medan den skulle fundera bra på gården bredvid.  

Vi valde ut ett antal armaturer av hög kvalitet som kunde användas vid ersättning eller komplettering.

De utvalda armaturerna hade olika ljusbild, olika utseende och fungerade i olika miljöer. En fördel var att det i framtiden skulle bli betydligt lättare att välja i detta begränsade utbud än i den flora av bättre och sämre lampor, lyktor och plafonder som finns på hela marknaden.

Utdrag:

Stadsholmens byggnader i Stockholm har varierande karaktär och ålder, och består både av höga stenhus och mindre enklare trähus.

Merparten av husen är i original uppförda på 1700- eller 1800-talet. Flera är senare ombyggda av olika skäl.

På 1700- talet till mitten av 1800-talet var dagsljuset den primära ljuskällan, de armaturer som fanns var det så kallade ”vargögat”. Vargögat var en oljelampa, fäst på vägglivet, av enklaste slag med veke av sammanknippat garn och gav en mycket begränsad ljusradie. På1820- talet fanns det runt 3500 gatlyktor, övervägande oljelampor, utspridda i Gamla Stan, Norrmalm och Södermalm.

När Stockholm fick stadsgas 1853 tändes de första gaslyktorna. I slutet på 1870-talet bestod gatubelysningen i huvudsak av gasljus med åtskilliga privata elektriska glödlampor och bågljuslampor. År 1920 byttes stadens alla bågljuslampor ut mot glödlampor.

Varje plats som skall förses med nya armaturer måste först analyseras ur ett arkitektoniskt och funktionellt perspektiv. Ett första mål kan vara att så få armaturer som möjligt ska användas. Det blir då viktigt att man placerar dem där det behövs ljus och att man väljer en armatur som kastar ljuset på den yta som skall belysas, armaturen får ej heller ta över intrycket av gården. Den ska vara fin att titta på både när den är släckt såväl som när den lyser samtidigt som den till viss del måste vara neutral. Det finns ingen självklarhet i att det i en gammal kulturmiljö måste vara en historiserande armatur. En modern armatur kan fungera lika bra genom att den tydligt markerar att den är ett senare tillägg.

Framförallt är det viktigt att undersöka hur ljuset faller från armaturen. En putsad fasad med kraftiga listverk kan till exempel se mycket märklig ut om den belyses starkt underifrån av en armatur som skickar en stor del av sitt ljus uppåt. Det är även viktigt att tänka på vad armaturen har för historisk bakgrund. En stallampa kan till exempel bli helt fel på en högreståndsentré då den associeras till en betydligt enklare miljö.

Den hantverksmässiga kvalitén på armaturer skall stå i paritet med den hantverksmässiga kvalitén på byggnaden den skall pryda, med andra ord behöver alla armaturer för Stadsholmens fastighetsbestånd hålla hög kvalité både vad gäller form, funktion och material.

Vid osäkerhet av val av armatur kan enkelhetsprincipen tillämpas. Det vill säga att så lite som möjligt och så okomplicerat som möjligt oftast blir bättre än konstruerade och överarbetade lösningar. Vid svåra val bör sakkunniga från Stadsholmen kontaktas för diskussion. En målsättning är att Stadsholmens belysningsarmaturer så långt som möjligt vara unika för Stadsholmen och skilja ut sig från stadens övriga belysning.

Vid byte av en äldre armatur till en ny är det viktigt att man tar hänsyn till armaturens utformning, skärm, väggfäste och kabelgenomföring mm. när det gäller placering i höjd och sidled.